tilmova

Den har tystnat och stannat av. Staden. Det är dimmigt och man ser nästan ingenting. Gatorna är tomma och asfalten kall. Husen växer sig höga mot himlen, men man ser inte högre än till tredje våning. Hon går mitt i vägen. Får små, små vattenpärlor i ansiktet av den fuktiga luften. Hon undrar inte var alla människorna är, funderar inte över var bilarna tar sina vägar. Hennes ansikte är vänt mot himlen och andetagen är långsamma och djupa. Armarna sträcks ut och hon snurrar lugnt ett varv. Staden sover och det är bara hon vaken. Hon tar vara på ögonblicket. Känner in stunden. Hennes steg är långa och lugna, men beslutsamma. Det ser ut som att hon inte är på väg någonstans, men hon vet precis. Detta är den perfekta tidpunkten, det skulle aldrig kunna bli bättre. Husväggarna försvinner och framför henne ligger bron som leder ut ur staden. Dimman gör att det ser ut som att den tar slut mitt i luften. Vattnet brusar långt där nere, det är precis så att det hörs. Hon har alltid älskat vattnet, alltid bott nära. Det känns tryggt, trots det oberäkneliga i det.

Hon tar ett steg upp på räcket och ställer sig försiktigt, försiktigt upp. Ögonlocken stängs och hon sträcker ut armarna medan dimman omsorgsfullt omsluter hennes kropp. Hon tar ett djupt andetag och faller.

Om ett par timmar vaknar staden.