tilmova

Öppna händer symboliserar ett slags emottagande. Det är svårare att acceptera, tillåta och ta emot verkligheten med hårt knutna händer!

Hon står i bokhandeln och bläddrar i någon sorts självhjälpsbok. Hon vänder upp blicken och tittar rakt framför sig en stund, in i tomma intet.

Pang!

Hon slår igen boken och ställer tillbaka den i hyllan. Rättar till handväskan över axeln och drar sedan bort luggen ur pannan med baksidan av handen. Klackarna låter hårt mot golvet när hon går fram till kassan och betalar för Pippi Långstrump, och ännu hårdare mot gatstenen när hon lämnat butiken. Handen runt påsen är hårt knuten.

*

Camilla är 42 år. Hon är skild sedan ett halvår tillbaka och har barnen varannan vecka. Då förvandlas hennes stilrena fyra till ett hem. Vinglasen står kvar i vitrinskåpet hela veckan och på helgen puttrar det någon gryta på spisen. Kanske pizza på fredagen, men annars ingen hämtmat. Inte under barnveckan. Då lever hon det Perfekta Mamman-livet. Försöker åtminstone.

Hon och Klas hade gått i familjeterapi i två år innan beslutet om skilsmässa till slut var oundvikligt. Till en början hade hon nog trott att terapin skulle hjälpa dem. Lösa deras problem. Inte nödvändigtvis en quick fix, men ändå – lösa problemen skulle den säkerligen göra. Varför annars gick man i familjeterapi?

Hon hade länge trott att Klas gav upp före henne. Hon misstänker att han hade en affär ett tag, men konfronterade honom aldrig genom att fråga. Om det nu var det så, så verkade det inte som att det hade hållit i sig särskilt länge. Eller så blev han bättre på att dölja det. Hon vet helt enkelt inte.

Det sista halvåret hade de inte haft sex mer än en gång. Det var efter en parmiddag med några bekanta som verkade lyckliga och nöjda med livet. Fruktansvärt provocerande för ett olyckligt medelålders par, och resulterade i ett misslyckat ligg där båda var lite för berusade och inte kunde släppa tanken på det lyckliga paret. Ännu ett bevis på vart deras relation var på väg.

Att hon trodde att Klas gett upp före henne resulterade ganska länge i att hon kände sig lämnad, när det i själva verket var ett gemensamt beslut. Hon visste att hon inte kunde fortsätta leva med honom, ändå var hon besviken när flyttbilarna åkte skytteltrafik mellan huset och deras nya lägenheter. Kände sig övergiven och ratad.

Någon vecka innan hon och Klas faktiskt bestämde sig för att skiljas, hade Camilla legat med en annan. En engångsgrej med en praktikant på jobbet. Han var i 30-årsåldern och utbildade sig till fotograf. Han hade två månaders praktik på reklambyrån där hon jobbar och de var inblandade i samma projekt. De jobbade bra ihop och hon tyckte att han var charmig, men det hände ingenting under hans praktik. Kanske hade tanken slagit henne någon gång, men inte mer än så. En tid senare stötte de på varandra när hon var på konferens i Stockholm. Han hade nyss flyttat dit och precis fått jobb. Det hade börjat till synes ganska oskyldigt med ett glas vin på en krog, men slutade i hennes hotellrum. Hon hade väl egentligen inte trott något annat när första klunken vitt vin rann ner för hennes strupe.

Dagen efter beställde hon skilsmässopapper. Inte för att hon var barnsligt nyförälskad – det hade varit en härlig natt och det var befriande att känna sig åtrådd, men det var inte mer än så. Hon beställde pappren för att hon insåg att hon inte hade dåligt samvete. Tanken på att berätta för Klas slog henne aldrig. Inte för att hon var rädd för att såra honom, utan för att hon inte trodde att han skulle bry sig. Det var antagligen samma anledning till att hon aldrig frågat honom om han hade en affär. Hon brydde sig helt enkelt inte.

*

Camilla är inte den typen av mamma som tycker att livet fick sin mening först när barnen kom. Självklart var det en stor omställning och hon älskar hon dem mer än något annat. Men hon har aldrig förstått de människor som verkar tycka att livet var meningslöst innan de blev föräldrar. Hon tycker snarare att livet fick ytterligare en mening när barnen kom, men det tog inte ifrån något av meningsfullheten från livet före dem. Hon var 32 och Klas var 31 när Lilly föddes. Det var extremt omvälvande för dem båda efter två missfall, och första tiden behandlade de Lilly som en porslinsdocka. När Leo föddes två år senare kände de sig mer säkra i sina föräldraroller och var mer avslappnade. Tur för både dem själva och barnen. Bland det värsta Camilla visste var curlade och bortskämda småungar som ständigt krävde uppmärksamhet och inte kunde gå två steg utan mamma. Det är lätt att säga att man aldrig ska bli den sortens förälder innan man har barn. Nu vill Camilla i alla fall tro att barnen inte är så curlade, utan att de lär sig mer och mer att stå på egna ben och vara sina egna individer.

Leo blev väldigt mammig under skilsmässan medan Lilly tydde sig mer till Klas. Leo är lugnare nu, men Lilly kan fortfarande få raseriutbrott på Camilla och skrika att hon hellre vill vara hos pappa. Det trasar sönder Camillas hjärta varje gång, men hon försöker vara behålla lugnet och låta Lilly vara ifred. Lilly brukar komma ut från sitt rum någon timma senare och föreslå att de ska titta på film eller göra något annat tillsammans. Det är hennes sätt att säga förlåt.

*

Det är fredag eftermiddag och inte Camillas vecka att ha barnen. Hon hänger upp kappan innanför dörren, slänger av sig klackarna och lägger handväskan på hallbyrån. Tar med sig Pippi Långstrump in i köket, plockar fram en öppnad flaska vin ur kylen och ett glas ur diskmaskinen. Hämtar presentpapper och snöre och lägger på köksbordet bredvid boken. Det är Leos födelsedag idag. På söndag när hon hämtat barnen hos Klas ska hon ta med dem till Leos favoritrestaurang, den lokala kinakrogen. Camilla ler lite när hon tänker på att han alltid väljer samma, tråkiga rätt – friterad kyckling med sötsur sås. Och så mjukglass efteråt.

Hon slår in boken med regnbågsfärgat papper och när det är gjort är vinglaset tomt. Hon fyller på det på nytt och ringer och beställer hem sushi. Byter om från skjorta och chinos till en stickad klänning. När hon fortfarande var gift uppskattade hon ensamma hemmakvällar. Några av de bästa fredagarna var de när Klas tog med sig ungarna på pappa-kväll och hon hade huset för sig själv i några timmar. Nu var ensamma hemmakvällar ingen vardagslyx längre, utan bara vardag. Hon har nästan alltid på musik för att det inte ska vara så tyst. Särskilt de söndagskvällar när Klas varit där och hämtat barnen. Det är den tystaste tystnaden.

Hon hade ett meningsfullt liv innan barnen kom. Hon utbildade sig, umgicks ofta med vänner, träffade Klas, reste … Hon tror inte att det är på grund av barnen de skilde sig, men det kanske snabbade på processen. De var inte ett sådant par som kom närmare varandra när de stötte på problem, utan snarare tvärtom. De hade olika sätt att handskas med problem och smärta – och glädje också för den delen. Camilla var utåtriktad och hade stort behov av att prata med både Klas och vänner, medan Klas var mer inåtvänd och på sin höjd kunde prata med Camilla. Sedan de skildes umgås hon lite mer med sina vänner, men för det mesta är det svårt att boka in något eftersom de flesta hon känner lever Svensson-livet med familjen intakt. Då när det är lyxigt med fredagskvällar utan familjen, just för att de inträffar så sällan.

Ja, Camilla hade ett meningsfullt liv innan Klas och barnen kom in i hennes liv, och hon har ett meningsfullt liv nu. Hon har bara svårare att se exakt var meningsfullheten finns de veckor hon lever ensam i en stilrent inredd fyra med musik som enda sällskap.

”Har du sett min dotter?”
      ”Men mamma, jag sitter ju här.” Minna stryker mamma mjukt över handryggen. Den tunna, späda handen där fingrarna liknar torra grenar. Mamma vänder blicken mot henne. En grå blick. En tom blick. Hon sitter tyst.
      ”Jag är ju här”. Minna värker fram ett leende. Mamma tar försiktigt upp smörgåsen på bordet och tar en tugga.
      ”Min dotter ska komma idag”, säger hon efter en stund. Minna fortsätter stryka hennes handrygg, och med sin andra hand tar hon sig själv för pannan, masserar tinningarna, kliar sig i ögonen. Snart kanske mamma känner igen henne. Ibland gör hon det. Minna måste bara ha tålamod.
      Rummet är litet och opersonligt. Någon har tagit bort mattorna från golvet, så att inte mamma ska ramla. Men hon ramlar inte. Benen är det inget fel på. Väggarna täcks av trötta vitspräckliga tapeter och några av mamma och pappas gamla tavlor från huset. Minna har målat en av dem. Den föreställer ett par i en eka på ett glittrande vatten. Hon gav den till mamma och pappa på en av deras bröllopsdagar för längesedan. I huset hängde den ovanför deras säng. ”Egentligen vill vi inte gömma undan den i sovrummet, men den hänger så bra där. Påminner oss om varandra, på nåt vis. Den är så fin”, hade mamma sagt. Tavlan hänger över sängen här också. När mamma flyttade in ville hon ha den där. Påminnas om fina stunder och allt det fina som varit, antog Minna.

”Min dotter ska komma och hälsa på. Minna. Jag väntar på Minna”, säger mamma och brödsmulor trillar ner på hennes kofta.
      ”Mamma, jag är ju här. Jag är ju Minna. Känner du inte igen mig?”
      ”Nej. Nej. Min dotter. Minna. Hon ska komma.”
      ”Men jag är ju här! Jag är Minna!” Den tomma blicken stirrar på Minna som om hon är dum i huvudet, innan den vänds ut mot fönstret. Minna släpper mammas hand och reser sig upp. Vankar av och an i det kala rummet.

”Kommer du ihåg den här mamma?” Minna pekar på tavlan ovanför sängen.
      ”Va?” Mamma vänder sig inte om, sitter kvar med ryggen mot Minna.
      ”Kommer du ihåg den här tavlan?” Minna tar ner tavlan och håller den på bordet framför mamma. ”Minns du?”
      ”Den är fin” nickar mamma efter en stund.
      ”Men kommer du ihåg vem som har gjort den?”
      Mamma tittar på tavlan och tar en tugga till på smörgåsen. Minna väntar. Hon måste bara ha tålamod. ”Kommer du ihåg vem som har målat den här tavlan, mamma?” Hon får inget svar. Det känns som att hon har all tålamod i världen, men hon får inget svar. Hon väntar på mamma och är lugn, men inne i bröstet bultar hjärtat och snart bultar det sönder.
      Minna hänger tillbaka tavlan på sin plats. Tittar på den en stund. På mannen som sitter i aktern, på kvinnan som ror. Den starka, glada kvinnan. Hennes mamma. Det syns inte på tavlan, men Minna har alltid tänkt sig att paret skrattar. De gjorde ofta det, hennes föräldrar. Men det var längesen. Hon minns inte när mamma skrattade senast. Minna stryker med fingrarna över tavlan, över personerna. Den avslappnade mannen i aktern. Hennes pappa. En lugn och sympatisk pappa. Han är död sedan länge och ibland önskar Minna att mamma också hade varit det. Och när hon önskar det hugger det till i magen.

”Mamma, jag åker hem nu. Jag kommer nästa vecka igen som vanligt.” Hon stryker mammas handrygg. Borstar bort några smulor från tröjärmen.
      ”Ja. Ja. Det blir bra”, säger mamma med blicken ut genom fönstret. ”Min dotter ska komma hit.”
      ”Men mamma…” Luften går ur henne. ”Det är ju jag, mamma... Jag är din dotter. Jag har varit här jättelänge, men jag måste åka hem nu.”
      ”Ja. Ja. Det blir bra.” Den tomma blicken ut genom fönstret.
Minna tar på sig skor och jacka.
      ”Jag älskar dig mamma. Ses en annan dag.” Hon väntar med handen på handtaget, måste bara ha tålamod. Men hon får inget svar. Minna går ut och vägen till bilen är den längsta hon vet. 

 

Hennes blick utmanade honom. Det där svaga, svaga leendet hon hade när bara ena mungipan trevade uppåt. Hon såg på honom, nästan under lugg, med den där blicken och den där mungipan. Han drog fingrarna genom hennes hår, lutade sig fram och kysste henne. Kysste henne.

Det var nästan helt mörkt hemma i lägenheten. Hon hade låtit den lilla lampan i hallen vara tänd så att han skulle se något när han kom hem. Hon tog en titt på telefonen, men fortfarande ingenting. Ljuset från tv:n flimrade och kastade ljusskuggor över väggarna. Hon tittade på komedifilm. Hade redan plöjt igenom två. Försökte hålla tankarna sysselsatta. Lampan stod tänd, så att han skulle se något när han kom hem.

Hans hjärta slog snabbare. Han kände det mot bröstkorgen. Hennes fingrar letade sig upp mot hans skjorta, knäppte upp knapp. Efter knapp. Han drog efter andan mitt i en kyss, hejdade sig och såg på henne. Den där blicken. Den där mungipan. Han kramade om hennes nacke, låt fingrarna glida upp i hennes hår. Hennes händer på hans lår, mot revbenen, mot bröstkorgen. Hans andetag i hennes öron, hans kyssar mot hennes mungipa.

Hon pausade filmen och gick för att ta bort nagellacket. Det hade suttit på i två veckor och var slitet. Hon målade på nytt. Det fick bli rött den här gången. Hans tandborste stod på sin plats i badrummet, på hyllan nedanför hennes nagellack. Han skulle komma hem snart. Och lampan var tänd, så att han skulle se något.

Hjärtat. Hjärtat mot bröstkorgen. De tunga andetagen mot hennes öron, hals, nacke. Hennes fingrar över hans kropp, överallt. Deras kroppar som skapade skuggor mot väggen. Deras munnar som möttes, kysstes, log.

Hon la sig i soffan. Blundade, men det gick inte sova. Tv:n fick stå på. Hon tittade mot dörren emellanåt, väntade på att handtaget skulle tryckas ner. Dags för fjärde filmen nu. Lampan var tänd, så att han skulle se något när han kom hem.

Han låg bredvid henne och deras bröstkorgar reste och sänkte sig lika häftigt. Han smekte hennes kind och såg in i hennes ögon. De där ögonen. Han tog hennes hand, och hennes fingrar slöt sig kring hans. Hennes svaga, sneda leende kom tillbaka. Och han drunknade i hennes blick.

Filmerna var slut. Det började ljusna ute. Hon kollade på mobilen, ingenting. En konstig trötthet fyllde hennes kropp. Kunde sova i flera dygn, kunde inte sova en sekund. Hon kunde lika gärna börja med frukosten. Dukade fram till två. Han skulle nog snart komma hem.

Hallampan var fortfarande tänd.

 

I det öppna skrivbordslandskapet har hon sin plats bakom honom. Han brukar växla mellan att stå upp och sitta ner när han jobbar. När han sitter ner, och när han koncentrerar sig, brukar han med sin vänstra hand (den högra är upptagen av att navigera datormusen) pilla i det centimeterlånga skägget, ibland kliar han sig disträ i bakhuvudet. Hans hår är mörkbrunt, nästan svart. Han har en förmåga att alltid bränna sig på kaffet, eftersom han inte kommer på förrän då att hon brukar säga ”Sju minuter får man vänta på att det här kaffet ska bli drickbart.” Varje gång han bränner sig vänder han sig om och tittar på henne, skrattar åt sig själv: ”Hur många minuter nu igen?”, frågar han och torkar sig över munnen med baksidan av handen.  ”Sju”, svarar hon. ”Alltid sju”, och ler med en blandning av mjukhet och skadeglädje, alltid med ögonen fäst på datorskärmen för att bara kort snegla upp på honom precis när hon börjar svara.

Måndag till torsdag klär han sig i mörka kostymbyxor, en vit eller ljusblå skjorta och ibland kavaj, om han har möte. På fredagar kommer han i jeans, t-shirt eller tröja. Han försöker införa casual Friday på firman, men chefen ”är inte intresserad, ta på dig vad du vill. Eller ja… Inte vad du vill. Äh, du vet vad vi har för klädkod!” Hon brukade alltid klä sig i kostymbyxor eller kjol ihop med skjorta eller blus alla arbetsveckans dagar. För några månader sedan hakade hon på honom, för att han behövde ”moraliskt stöd”. På fredagar klär hon sig numera i jeans (ofta sina ljusa favoritjeans med hög midja, de är så bra för då väller inte degmagen ut över byxkanten) och långa stickade tröjor. En fredag kom hon i sitt urtvättade gamla Slayer-linne, men att döma av chefens blick var det att gå lite över gränsen.  Hon fick dock stöttande blickar från Honom, som nästa vecka demonstrativt kom i en Beatles-tshirt (”Kanske inte lika hårt som ditt, men ändå. Moraliskt stöd, du vet”, sa han och ryckte på axlarna).

När han står upp vid sitt skrivbord stödjer han växelvis på det vänstra och det högra benet. Ofta står han med ena foten liksom på högkant, med tårna ner i golvet och hälen vilandes mot det andra benet. Och så byter han. Hon har funnit det svårare att koncentrera sig på jobbet när han står upp, med tanke på att hans perfekt skulpterade bak är exakt i hennes blickfång. (Den gör sig bättre i kostymbyxor än i jeans.) Men svårast att jobba har hon när han pillar sig i skägget, så där som han gör när han koncentrerar sig. Han gör det så lugnt och förstrött, antagligen tänker han inte själv på att han gör det.

En gång på after work blev de båda kvar sist. Han i jeans och t-shirt, hon i höga midjan-jeansen och en alldeles för lång stickad tröja (resten av kollegorna hade såklart pennkjolar, blusar, kostymbyxor och randiga skjortor). De brukar prata på jobbet, men ingen av dem berättar särskilt mycket om Det Egna Livet. Hon vet att hans pappa gillar att kratta löv, för han brukar skämta om att det inte spelar någon roll när på året han ringer sin pappa så är han lik förbannat ute och krattar löv. Hon vet att han gillar Breaking Bad och tycker att scones är överskattat. Såna där saker. Men ingenting om hur det är med Det Egna Livet. Och så kom det, liksom i förbifarten, ”vi ska på middag hos tjejens föräldrar i helgen” och resten hörde hon inte. Hon satt med benen i kors, högerhanden runt vinglaset, tittade på honom och smålog, precis som hon gjort hela samtalet. Men hennes grepp runt vinglaset hårdnade och hon såg sitt hjärta få vingar och lämna kroppen; flyga iväg, så som pengar gör i tecknade filmer.  Men hon fortsatte småle. Sedan pratade de om Breaking Bad och scones. Såna där saker. Inget mer med det.

Hon blir lite fånig av hans ögon. De är jättemörka. Sådär mörka som havet är om natten. Hon är glad att hon har platsen bakom honom, så att hon inte kan se hans ögon hela tiden. Men hon gillar nog hans nacke mest. Hans lena nacke och hur lite av det mörka håret liksom fjunar sig där. Och hans hand, som ibland dyker upp och kliar sig lite i just det där fjunet. Samma långsamma, förströdda rörelser som när han pillar sig i skägget. När hon bara ser honom bakifrån ser hon inte ögonen, hon ser inte munnen. Inga ansiktsuttryck. Allt det där får hon föreställa sig. Ibland undrar hon hur det hade varit om han hade haft platsen bakom henne istället. Kanske hade hon inte brytt sig så mycket om honom då, varken sett ögon eller nacke. Kanske överträffar dikten verkligheten ibland; kanske föreställer hon sig det där ansiktet och de där ögonen som så mycket vackrare och spännande än vad de faktiskt är. Men så vänder han sig om med sina brända läppar ibland och frågar om minuter, och så trillar hon dit ändå. Det spelar ingen roll att hon försöker hålla blicken fäst på datorn, hon trillar alltid dit ändå.

En morgon kommer han in på kontoret och hon märker ingenting först. Inte när han tar kaffe i automaten, inte när de småpratar i lunchrummet. Inte förrän de båda har intagit sina skrivbord och hon ser hur hans vänstra hand pillar sig i nackhåret. Då ser hon ringen. Och hennes hjärta, som hon trodde var bortfluget, knycklas ihop lite som en colaburk i världens starkaste mans nävar. Dagen efter är det fredag och han kommer i Beatles-tshirt och hon i Slayer-linnet. De hade inte bestämt något i förväg, det bara blev så. Hon bryr sig inte om chefens blickar för i Slayer-linnet finns minnen om moraliskt stöd. När han får syn på henne på morgonen pekar han först på hennes linne, sedan på sin t-shirt och ler stort: ”Heey! Samma!” Hon ler tillbaka, sätter sig vid sitt skrivbord samtidigt som han höjer sitt och ställer sig intill. Hon lägger huvudet lite på sned, så där som hon gör när hon koncentrerar sig, och tänker på Casablanca: ”We’ll always have Paris.”

Kanske inte riktigt Paris, men casual Fridays i alla fall. Såna där saker.

 

Hon håller på att gå under, drunkna, förtvinas, är i upplösningstillstånd.

Och hon vet att det inte är värt det.

Det är ingen som märker hur mycket hon jobbar och framför allt inte

hur mycket hon kämpar stressar plågas hatarhatarhatardetta.

Men vem är hon att lägga av? 

Vem är hon att ge upp, kasta in handduken, säga jag orkar inte mer!

För det gör hon faktiskt inte. Hon orkar inte mer. 

Men hon fortsätter.

Nån frågar varför och hon svarar därför. För jag kan inte ge upp. För jag är inte svag. Och det är inte schysst mot de andra.

Men vilka är schyssta mot henne? Vem är det hon måste ställa upp för?

Den som sitter i samma sits. Den som hamnar i skiten om hon ger upp.

Den som inte heller ger upp fast den inte heller orkar mer.

Hon vill inte visa sig svag. För hon är inte svag.

Hon är stark. Och är man stark ger man inte upp.

Oavsett hur mycket man förstör sig själv.

Och det är därför hon önskar, ibland, att hon vore en sån som

helt enkelt bara 

Dag 7
En vecka sen jag blev dumpad. Känner mig fortfarande helt mosad. Som äpplen man kör över med gräsklipparn och som slafsar ut sig över hela gräsmattan. Nu är jag utkletad över väggarna, hänger ner från gardinstängerna och rinner från köksskåpen.

Alternativt är bara en våt fläck på golvet.

Dag 8
Har börjat ta vägen förbi flygplatsen när jag åker hem från jobbet, bara för att titta på alla par som tar farväl av varandra. Överraskande trevlig känsla som sprider sig i kroppen. Nackdel: mina bensinkostnader kommer öka markant.

Dag 11
Skulle steka pannkakor idag, misslyckades totalt och nu luktar det bränt i hela lägenheten trots vädrat i 1½ timme (svinkallt nu också) Kan alltså inte ens steka pannkakor längre som en normal människa. Va fan?

Dag 13
Andra lördagen som singel. Jag vet att om han hade varit kvar här hade vi troligen tillbringat kvällen i soffan framför två filmer och för mycket lösgodis (från min sida då, han är ju en jävla hurtbulle. Aset!). Ändå känns i alla fall min kväll helt misslyckad, trots att jag gjort EXAKT samma sak som jag hade gjort med honom.
Ps. Plus två filmer till och en påse chips. En stor. Men vadå… När fan får man frossa då om inte som nydumpad?!

Dag 14
Söndag och allt känns mörkt. Har bara gått upp för att 1) kissa 2) hämta datorn 3) hämta resten av godiset. Har haft på mig pyjamas hela dagen. Den jag fick av aset förra julen. Senaste timmen har jag bara legat och tittat upp i taket, bokstavligen talat. Känner mig tom.

Dag 16
Två veckor nu, typ. Åker fortfarande till flygplatsen. Berättade för Cilla om det. Hon asgarvade och sa att det är nåt underbart fel på mig. Jag fattar inte. Visst, jag förstår pyttelite att det kanske är lite underligt att åka till flygplatsen för att må bättre eftersom kära människor är ledsna. Men det ligger också en oerhörd logik i det hela som är för bra för att ignorera.

OBS åker inte varje dag.

Dag 17
Har gråtit i fyra timmar, ända sen jag kom hem från jobbet. Jag ser ut som Marty Feldman nu fast med röda ögon. På nåt sätt känns det som att jag bara väntar på att aset ska komma hem igen. Som att han är ute och reser och snart är tillbaka. Fast det är han inte. Han kommer inte komma tillbaka. Jag vet ju det, fast som människa är man ju tyvärr inte smartare än att ”hoppet är det sista som lämnar en”. Han är säkert ute och reser. I nån annans fitta. Även om han inte säger det. Det måste ju va nåt! Man slutar väl inte bara vara kär i nån utan anledning???

Dag 17 igen, senare
Fick en insikt ikväll: antar att man kan bara sluta vara kär i nån, ifall man inte är tillräckligt kär från början. Den insikten var inte go. Jag känner mig värdelösare än nånsin. Att jag inte fattat det förrän nu?! Man kan sluta bara vara kär i nån, om man inte är tillräckligt kär från början. Varför kunde han inte vara tillräckligt kär i mig? Varför kunde han inte bara vara tillräckligt kär i MIG!!!!!!

Dag 19
Måste gaska upp mig nu. Ingen gillar en lipsill.

Dag 20
Bakfull som ett jävla as. Cilla kom hit igår kväll, vi söp oss asfulla (hon gjorde det för min skull, fint). När jag vaknade imorse låg pyjamasen jag fick av aset i julklapp på gatan nedanför min balkong. Kommer inte riktigt ihåg hur, eller att, den hamnat där, men har mina aningar. Hoppas nån hund skiter på den…

Dag 21
Har fortfarande vart bakfull typ halva dan idag. Gör inget. Har kollat Kill Bill 1&2. Bra. Gillar blod och hämnd.

Dag 23
Inte varit på flygplatsen på en vecka. Applåder. Tänker inte åka dit mer. Vad är meningen när man fattar att alla par ändå kommer ses igen om en vecka efter att den ena varit på Alanya och supit skallen av sig och stukat foten när den ramlat ner från en bar.
I och för sig antagligen bara singelnyblivna19åringar som åker på såna resor, men ändå. Alternativt omogna och otrogna as till pojkvänner. (obs eller flickvänner)

Dag 31
Singel i en månad nu.
Har lyckats med följande:
* gråtit som max åtta timmar i sträck (obs första dagen). (Var tvungen att sjukanmäla mig från jobbet dan efter, såg ju fan helt sjuk ut)

* festat utan aset (supa sig full hemma med sin bästa vän räknas!)

* slängt pyjamasen jag fick av aset i julklapp

* sovit, vaknat, ätit, jobbat (Fattar inte folk som blir dumpade som säger att de varken kan sova eller äta längre. Fattar inte! Grundläggande mänskliga behov försvinner väl inte bara för att pojkvännen gör det…)

* inte ringt, sms:at, tagit kontakt med aset en enda gång. EN ENDA GÅNG! Envis som en åsna och stolt som en jävla fotbollsmorsa, två egenskaper som äntligen visat sig på ett riktigt bra sätt

Har misslyckats med följande:

* varit klok (har börjat förstå det konstiga i flygplansturerna…)

* steka pannkakor då (som skrivet)

* inte tänka på aset i två minuter i sträck (för sova räknas inte antar jag...)

Alltså, fyra lyckats mot tre misslyckats. Applåder.

Dag 38
Känner mig mindre dragen till att skriva den här fjompiga dagboken. Bra tecken.

Ps. Har slängt resten av grejerna jag fått av aset. Obs förutom halsbandet i guld, har för mig det var äkta. Pantbank!

Dag 42
Har gaskat upp mig. Fortfarande jobbigt, men jag fixar det. Hakuna matata, det finns tusen fiskar i havet, don’t worry be happy, de ska va gött å leva osv osv. Positiviteten strålar ur mig likt glittret ur han vampyren i Twilight när han hamnar i solsken.
Ps. Skämt. Har aldrig varit positiv. Åtminstone inte likt en glittrande vampyr.

Dag 45
Har satt deadline på att vara en lipsill. Dag 50 får det vara slut.

Dag 51
Deadlinen funkade inte. Fortfarande ledsen. Aset förstörde allt genom att sms:a igår. Frågade om hans klocka var kvar här. Idiot. Det är den inte. (Råkade visst följa med pyjamasen ut från balkongen på min och Cillas fest).

Dag 60
Gjorde nåt oväntat igår: tatuerade in en smiley på foten. Högst smärtsamt. Antar att den får symbolisera min nya tid som glad, tydligen. Känns ändå logiskt. Ska slänga den här skitdagboken också.

Over and out.

Ersätt
mig med någon annan

Ersätt
våra ögonblick med fyrverkerier

Ersätt
din ringsignal med något glatt

Ersätt
ditt hjärta med en fågel

Ersätt
mitt hjärta med en sten

Ersätt
min tandborste med en spegel

Ersätt
vår låt med en minneslucka

Ersätt
mitt telefonnummer med en melodi

Ersätt
ditt samvete med hörselskydd

Ersätt
våra bråk med plockepinn

Ersätt
mig
med
någon
annan

 

Sitter du här och röker nu igen. Det är inte klokt va. Förpestar din omgivning, och mig. MIG! Jag tycker det är så jävla äckligt med de där cigaretterna, fattar inte vad de är till för. Vet du förresten att förr i tiden, så rådde de folk att röka. Har du hört! RÅDDE folk att röka. Det var braaaaaaa för en med ett par cigaretter om dagen. I helvete heller. Vet du, tre personer har jag förlorat till de där jävla giftpinnarna. Tre stycken. Men inte fan bryr sig folk om det nu, de röker ändå. Glömmer att ens brorsa dog i kol eller ens moster i lungcancer. Det är bara le och låtsas att det regnar. Men vi får väl se hur det blir sen när man får tillbringa sista månaderna i sjuksängen. Undra jag, vad det är värt då med rökningen. Det är så svårt att sluta säger de. De fattar ju inte att deras liv hänger på det. De fattar ju verkligen inte det, i så fall hade de ju slutat. Inte fan ligger det nån på dödsbädden med cancer i hela lungorna och säger ”jomenfan, det var det faktiskt värt”. Ett jävla sattyg är vad det är. Ett jävla sattyg, det säger jag dig. Jaja, jag ska inte störa mer, och inte låta dig störa mig heller med den där äckliga röken. Vi ses imorrn igen antar jag, ha det gött du!

En flicka hör en låt på radio och nynnar med
Hon ser en sångerska på tv och fängslas av hennes röst
sångerskan sjunger som en gudinna, hon har hela scenen för sig själv och publiken är hänförd
Och en dröm är född

En flicka står framför spegeln och hårborsten får agera mick
Hon mimar och sjunger och härmar
När jag blir stor ska jag bli sångerska

En flicka älskar musiklektionerna i skolan
hon får sjunga solo på skolavslutningen
och en dröm växer sig starkare

En flicka börjar växa upp och sjunger mest hela tiden
Någon hör henne och vill höra mer
du ska bli sångerska!

En flicka får spela in låtar i en riktig studio
hon får ägna sig åt musik
hon får ge ut egna låtar som spelas på radio

En flicka är fortfarande inte riktigt vuxen men har blivit sångerska
och drömmen är nådd
Någon får upp ögonen för henne
du ska bli sexig!

En flicka börjar hårdträna
hon blir smalare runt midjan och större runt bysten
hon börjar klä av sig kläderna

En flicka turnerar jorden runt
hon ler inte, för munnen är till för något annat
hennes blick är tom och porrig
hon har tunna trådar på kroppen som täcker det allra hemligaste

En flicka har precis blivit vuxen och spelar in musikvideos på löpande band
Hon vresar, juckar, knullar luften
Hon sjunger emellanåt
Hon lär små flickor och pojkar att en kvinna är ingen kvinna - hon är en kropp

Och drömmen är glömd

 

 

 

 

 

Han heter Hans och kommer aldrig gifta sig.
             Det kan tyckas vara en dramatisk sak att haspla ur sig, men det är bara så. Det är inte så att det är något fel på honom, åtminstone inte för en utomstående. Det är inte heller så att han är ful eller motbjudande på något sätt. Faktum är att han ser ganska alldaglig ut, ja på gränsen till stilig, med sitt stålgrå, kortklippta hår, sin raka näsa, sin långa kropp och de strikta glasögonen med mörkgröna bågar.
             Han bor ensam i en lägenhet på fjärde våning och tar alltid trapporna, även när han bär på tunga matkassar. Lägenheten är propert inredd med gamla, ärvda möbler i sirliga former, blandat med moderna inslag som tavlor och skulpturer. En ganska vågad inredning egentligen, men på precis rätt nivå för att bli recenserad som ”wow, snyggt!”. (Det vill säga, om han nu någonsin skulle bjuda in någon). På hallbyrån står alltid en bukett med snittblommor i vita eller skära nyanser.
             Hans kläder hänger i galgar, till och med kalsonger och strumpor, och de är sorterade efter i första hand klädestyp och i andra hand färg. Från vänster: kavajer, skjortor, kortärmade skjortor, koftor, slipovers, byxor, kalsonger, strumpor. Från mörkt till ljust. T-shirts äger han inga.

Han tar alltid trapporna eftersom hissen är en opålitlig uppfinning för lata människor, som när som helst kan stanna och inte fungera på timtal. Han har alltid vita eller skära blommor på hallbyrån eftersom det matchar färgerna i tavlan som hänger ovanför.
             Han är ett vandrande regelverk som har en bestämd åsikt om det mesta, även om han sällan uttrycker det. Hans liv är uppdelat i listor, rutor och regler. Han har en strikt budget han följer till punkt och pricka och växlar inhandlingen på Ica mellan två inköpslistor.
             Det ena rummet i trean han bor i är ett bibliotek. Väggarna består av bokhyllor och i ena hörnet av rummet står en brun skinnfåtölj med en beige golvlampa intill. Där sitter han och läser varje kväll mellan 20:00 och 22:15, tills det är dags att påbörja kvällsrutinen innan han lägger sig kl. 22:30. Han sover i en blårutig pyjamas (trots sin ålder) och enda gången han är helt naken är när han duschar. Det var 16 år sedan han senast hade samlag, men det är inget han tänker på.

Han gör sig aldrig ovän med någon, är artig och väluppfostrad. Han hänger med i samhällsdebatterna, men gör aldrig egna inlägg utan har ett register av diplomatiska fraser han kan slänga sig med om ämnena kommer på tal. Han hade en katt en gång som han förvisso inte tyckte illa om, men som han ändå lämnade tillbaka då det blev så hemskt mycket katthår överallt.
             Han har inte ont av människor i allmänhet, men håller dem helst på avstånd för att undvika eventuella konflikter. Han äter inga mjölkprodukter eftersom han tycker att kon är ett svårtolkat och obehagligt djur. Han använder alltid cykelhjälm eftersom tanken på en spräckt skalle ger honom rysningar, och dessutom skulle han vilja donera sin hjärna till forskning när han dör.
             Han blir aldrig kåt längre eftersom det är skamligt och äckligt, men om han någon enstaka gång ändå skulle bli upphetsad börjar han tänka på sin mamma i avtändningssyfte, vilket följaktligen får honom att äcklas och skämmas ännu mer. Detta gör att han känner att han bör ringa henne för att på något vis be om någon slags telepatisk ursäkt, men inser snart att hon är död sedan 12 år tillbaka och blir för en kort sekund lättad. Detta i sin tur får honom skämmas ännu mer. En ond spiral, minst sagt.
             Det är inte så att det är något fel på honom, åtminstone inte för en utomstående. Så är det. Men en tänkbar äkta maka skulle väl knappast passera som ”utomstående”?
             Han heter Hans och kommer aldrig gifta sig.

Han svävade. Lugnt och ljudlöst. Där nere såg han vägarna, åkrarna, bilarna, träden, hundarna och människorna. Hans kropp var tyngdlös. Solen smekte honom i nackhåren. Han tog ett simtag. Kom inte snabbare fram för det, men det kändes rätt. Följde en galopperande häst med blicken. Han vände sig om, blundade. La händerna bakom nacken, höftbrett mellan fötterna. Han log ständigt. Kom att tänka på honom: den blonda kalufsen, de fräkniga kinderna och de stora händerna. Hjärtat slog snabbare, dunkade, rusade, dundrade. Han vände sig om på mage igen, såg ner mot marken. Hur långt är det hem till honom härifrån? Måste dit, måste få känna, smeka, klappa, skratta, le, kramas, kyssas.

Han satte kurs mot hans stuga, och snart såg han de ljusa lockarna långt där nere. Landade i en omfamning. De badade i solljus.

Det var en gång en groda som hette Greger Huss
han älskade sin hemsjö, men ej att åka buss
En dag när det var regnigt, en god idé han fick
han hoppade från pöl till pöl och var så glad det gick
Så hörde han ett läte och höjde upp sin blick
där satt en annan groda, "Jag är Maria Frick"
"Kom du hit och plaska" sa Greger och sken upp
Hon stämde in och hoppa', upp och ner och upp
Pölarna de skvätte och grodorna fick fnatt
de hörde inte bussen och plötsligt sa det "splatt!"
Så låg han där och gnydde, "Håll ut Greger" hon ber
men inget av det hjälpte, ty han hoppa' aldrig mer