tilmova

Jag minns att du tog min hand den där dagen när hon gick förbi.
Du höll hårt och dina knogar blev vita.
Jag sträckte på mig och höll huvudet högt.
Hon ska inte få komma här och förstöra.
Jag tittade inte på henne, men jag förstod att dina ögon inte kunde göra annat.
Jag kramade din hand hårdare och mina knogar blev också vita,
ville inte riskera något.
Försökte se förbi henne, men i ögonvrån svängde hennes långa hår fram och tillbaka i takt med stegen.
Dina fingrar tryckte hårdare och jag kunde inte hålla mig ifrån att titta på henne.
Såg hennes blick möta din.
Såg hennes ögon möta dina.
Och våra fingrar tryckte ännu hårdare.
Hon ska inte få komma här och förstöra.
Hon var förbi på några sekunder, men allt gick så mycket saktare de tre stegen när hennes ögon såg dina.
Hon avslöjade ingenting. Hennes ögon, mun avslöjade ingenting.
En tom blick som inte sa någonting, en tom blick som sa allt.
Du hade kämpat för att glömma henne.
Vi hade kämpat för att glömma henne.
Tio vitnade knogar och jag kände dina hjärtslag.
De följde med hennes ögon, blick, mun, hår.
De slog snabbare under de tre stegen då allt annat gick så sakta.

Tio vitnade knogar och jag kände dina hjärtslag.
De slog inte för mig.