Att inte älska sitt barn
Barngråt kan låta på olika vis. Det låter på ett sätt när barnet är hungrigt, det låter på ett annat när barnet är trött. Mammor lär sig att höra skillnad på de olika gråten. Mammor kan även känna igen sitt eget barns skrik bland hundra andra skrikande barn.
Åtminstone är det vad hon har hört.
Hon har varit mamma i tre månader och kan inte höra skillnad på sitt barns olika gråt. Hon kan inte ens höra att det skulle vara någon skillnad. Leo gråter ganska mycket. Hon vet inte om han gråter mer än andra barn, men hon är nästan helt säker på att han inte gråter mindre än andra. Och hon har varit trött länge. Inte bara i tre månader, utan snarare i tolv. Först var det illamåendet, sedan när det nästan var över kom foglossningarna som i princip inte har försvunnit förrän nu.
Det är ju värt det i sista änden! Du får se det från den ljusa sidan och försöka tänka på anledningen till att du mår dåligt. Tänk på hur underbart det kommer bli sen. Belöningen kommer överträffa allt lidande!
Åtminstone är det vad hon har hört.
När hon var gravid kände hon en oerhörd kärlek till barnet i magen. Hon och Fredde hade längtat som tokiga båda två och börjat köpa spjälsäng, babygym och kläder alldeles för tidigt. Varenda kväll när de låg i sängen pratade Fredde med bebisen och berättade alla möjliga sanna och osanna historier. När hon var ensam hemma pratade hon själv med bebisen eller lyssnade på Alanis Morissete, för tydligen om barnet fick lyssna på en viss musik inne i magen kunde den bli lugn av det när den väl var född. Och det var så mycket hon och Fredde undrade: hur skulle barnet se ut? Skulle det bli en kille eller tjej? Hur skulle den bli när den växte upp? Skulle den ärva Freddes lugn eller hennes spontanitet? Eller både och?
Hon hade aldrig undrat om hon skulle älska barnet eller inte. Hon älskade den redan, det var ingen tvekan om saken. En sån sak kunde ju inte ändras.
Åtminstone är det vad hon har hört.
När hon såg in i Leos blåa ögon kände hon ingen överdådig kärlek. När hans lilla hand kramade om hennes finger kände hon ingen överdådig kärlek. När hon luktade på hans huvud kände hon ingen överdådig kärlek. När han låg tätt mot hennes bröst och sov kände hon ingen överdådig kärlek. Hon kände likgiltighet. Hon kände skam, självhat och ett fruktansvärt dåligt samvete. Ingen normal mamma känner likgiltighet inför sitt eget barn.
Åtminstone är det vad hon har hört.
Hon har börjat få hjälp nu. Hon får prata med någon varje vecka och det ska bli bättre. Det har börjat bli bättre redan. Hon ska komma att älska sitt barn hon också.
Åtminstone är det vad hon har hört.
