tilmova

”Pappa…” Hon drog ut på det sista a:et, och den lilla rynkan mellan ögonen visade att hon var fundersam.
             ”Ja?”
             ”Hur långt är det till himlen?”
             Han drog in luft i lungorna och tittade upp från sin bok, ut genom vardagsrumsfönstret. Det var mörkt, men gatuljusen förstörde möjligheterna till att se några stjärnor på himlen.
             ”Tja… Himlen är ju väldigt stor, och väldigt… lång. Det beror nog på vart i himlen man ska.”
             De satt i soffan båda två med varsin bok. Han halvsittandes i hörnet av soffan med en deckare, hon i skräddarställning med Pocahontas. Som vanligt.
             ”Om man ska till mamma?”
             Han vände blicken mot henne, och till de där stora bruna ögonen. Hon hade fått hans ögon. Något han brukade vara stolt över, men sedan Sandra gick bort hade han mest varit sorgsen över att Saga inte fått hennes ögon. Nu satt de där, hans egna mörka ögon, och såg tillbaka på honom med undrande blick. Hon var inte sorgsen, mer undrande. På ett barns oskuldsfulla vis. Hon lutade huvudet lite på sned och väntade tåligt på hans svar.
             ”Ja du. Jag vet faktiskt inte.”
             ”Inte ens på ett unnefär?”
             Han smålog. ”Nej. Inte ens på ett unnefär.”
             ”Jag vill hälsa på henne. Jag tror hon saknar mig. För när hon var borta en gång du vet, när hon bodde på ett hotell för de var nånstans med hennes jobb, då sa hon i telefon att hon längtade efter mig. Och då hade hon bara varit borta en dag eller kanske två tror jag.”
             ”Mmm.” Han svalde hårt. ”Men det går ju inte hälsa på henne, vet du.”
             ”Nä, jag vet… Men det är synd. För jag saknar henne också.”
             ”Jag vet. Det gör jag med.”
             Hon tittade på honom en liten stund, sedan vände hon åter blicken mot boken. Hans blick var fastnaglad vid henne, och han blinkade om och om igen för att försöka mota bort tårarna.
             ”Men du, pappa. Mormor sa att jag kan träffa henne när jag drömmer. Att det är nästan samma som att man träffar nån på riktigt, fast man inte bestämmer själv vad man säger och vad som händer. Fast man träffas ändå. Och det var det viktigaste, sa mormor.”
             ”Ja, det var ju bra tänkt. Så är det ju faktiskt.”
             Orden stockades i halsen på honom vid sådana här tillfällen. När han egentligen behövde prata som mest, vara där för henne som mest, då blev han tyst. För vad skulle han säga? Han saknade sin fru lika mycket som Saga saknade sin mamma, och ingenting skulle ändra på det. Vad säger man för att trösta ett litet barn som saknar sin mamma?
             ”Ibland blir jag lessen när jag tänker på mamma.”
             ”Ja, det är klart. Det blir jag också. Men man måste komma ihåg att försöka vara glad också. Att tänka på det som var bra och försöka komma ihåg roliga saker man gjorde.”
             ”Ja. Som när vi bakade och hon tog mjöl på händerna och tog i mitt ansikte så jag blev helt vit. Och så gjorde jag på henne tillbaka.” Med stor inlevelse viftade hon med händerna för att visa hur det hade gått till. 
             ”Ja, precis så. Se, nu skrattar du ju till och med!”
             ”Ja, för det var så roligt.”
             Han harklade sig. ”Jag brukar tänka att mamma är med oss ändå, fast vi inte kan se henne. Hon kanske sitter här jämte oss i soffan och läser en egen bok, just precis nu.”
             ”Kan hon göra det?” Hon lät förvånad.
             ”Kanske.”
             ”Kan hon höra oss då också?”
             ”Ja, det tror jag att hon kan.”
             Hennes små fingrar strök över de blanka boksidorna, och hon tittade bort mot den tomma soffänden.
             ”Mamma, jag längtar efter dig.” Hon höll blicken kvar, som om hon väntade på vad som skulle hända. ”Och just det, vi fick köttbullar i skolan och jag åt fyra stycken!” Hon tittade glatt på honom innan hon fortsatte bläddra i sin bok.

Margit vaknade utan att titta. Hon förstod att det fortfarande var natt. Det var tyst. Undrar vad klockan är. Hon slog upp ögonen, vred huvudet åt vänster för att se klockan på nattduksbordet. 00:15. Än var det många timmar tills de skulle komma och plocka upp henne. Det var becksvart i rummet, så när som på klockans lysande röda siffror. Hon brukade undra varför de var tvungna att vara röda. Varningens och hotets färg. Ja, kanske var det just därför. Hon hade för sig att det hade stått ”alarmklocka” i den lilla bruksanvisningen när de köpte den. De. Det var längesedan nu.
             Det hade varit en varm höstdag i september. Bladen höll på att skifta färg och det skymmade både tidigt och fort om kvällarna. Stig hade fått svårare att se, och den gamla väckarklockan bredvid sängen hade inte tillräckligt stora siffror, eller visare, för att han skulle kunna se vad klockan var. Nu skulle de köpa en ny. En digital, med siffror i klaraste rött. Dottern Lena hade tipsat dem, ”det finns billigt inne i stan”. Men Margit och Stig åkte helst inte till staden. Det var så mycket rörelse, och Stig såg inte längre tillräckligt bra för att känna sig riktigt trygg bakom ratten i stadstrafiken. Istället åkte de in till den lokala elektronikhandeln i närmsta samhället och köpte en klocka av Video-Lasse. Ett känt ansikte och bra service får gå före pris sa Stig inne i butiken. Margit höll med, och Video-Lasse pratade på som vanligt.
             Efteråt tog de en fika på Bettys: varsin kaffe och kondiskaka. Den nya klockan låg paketerad i en påse under bordet, mellan deras fötter. Betty sa att brittsommaren höll sig i och kanske hade hon varit för snabb med att plocka in möblerna på uteserveringen ändå.

Den här hösten var det ingen brittsommar. Så fort september kom började det regna och blåsa. Kallt var det tydligen också. Åtminstone sa de det, personalen. Det var längesedan Margit själv var ute. Här visste hon inga bra promenadstråk, eller någon trivsam bänk, området var okänt för henne trots alla dagar, veckor, månader, år som gått sedan hon kom hit. Dessutom orkade hon inte gå ändå. Benen var orkeslösa, precis som att de inte förmådde leva längre. Som om de bara väntade på att resten av kroppen också skulle ge upp.
             Tänk om hon bara kunde få gå ut i deras gamla trädgård. Stig skulle stå vid rosenbusken och prata om beskärning, hon skulle svara något om att de kanske skulle rensa landen snart. De hade en fin trädgård. Välskött. Förutom rosenbusken fanns där dahlia, blåklint, prästkrage, ringblommor, kaprifol… Det var en fröjd både för öga och hjärta att gå runt i trädgården en grönskande junidag.
             Margit och Lena hade tagit en tur förbi huset för något år sedan. Alla blommor och buskar var borta. Det enda som de nya ägarna sparat var äppleträdet. Borta var blåklint och prästkrage. Borta var Stigs rosenbuske. Allt. Margit hade blivit alldeles tyst i bilen. Lena pratade om att det var synd att de tagit bort allt, men folk hinner väl inte med trädgårdar på samma sätt nu för tiden. Margit var tyst. Allt är borta Stig. Allt är borta. Till och med rosenbusken. Rosenbusken vars stora röda blommor varsamt hade plockats av Margit och lagts på hans vita kista. Allt är borta.

Hon hade fått en sömntablett på kvällen, men det var inte alltid det hjälpte. Hon brukade larma i början. Inte med en gång, men efter några timmar. När hon inte kunde gå upp och försöka göra något annat tills tröttheten infann sig, ville hon gärna ha någon att prata med. Men de stannade aldrig för att prata. De frågade bara självklara frågor som ”Kan du inte sova?” eller ”Har du inte räknat några får?” Sen la de fram två Alvedon och slängde ur sig ett ”Hoppas du får sova nu då, Margit” innan de försvann. Hon hann aldrig säga mer än att hon inte kunde sova. De gånger hon väl samlat mod till sig för att fråga Kan du inte bara sitta här hos mig en liten stund? var de redan borta. Alvedonen låg på nattduksbordet.

 Inatt larmade hon inte. Det hade hon inte gjort på länge. Alvedon var dåliga nattkamrater som hon lika väl kunde vara utan.
             Stig hade haft svårt att sova det sista. Ofta vaknade hon av att han låg och suckade. Då brukade de prata, ibland hämtade hon ett glas vatten till honom. När det var lönlöst att försöka prata sig till sömns satte de sig vid det lilla bordet vid fönstret och spelade kort. Till slut blev de trötta bägge två, av alla hjärter och spader.
             En natt när hon vaknade av att han suckade var det annorlunda. Det tog henne en sekund att förstå vad som höll på att hända och hon satte sig upp i sängen. Stig sträckte ut sin hand mot hennes sida och hon fattade den lugnt med en gång. Han gav henne en enda blick, en blick som rymde allt, och sedan slöt han ögonen. Margit satt stilla bredvid och hans hand hade kallnat när hon väl sa något. Nu får du äntligen sova i ro, min lille Stig.

Det var elva år sedan. De senaste tre av dem hade hon tillbringat inom dessa vita väggar. Det var hennes tavlor på väggarna, hennes mattor på golven, hennes möbler. Och så klockan. Men det var inte hennes hem. Hennes hem hade varit deras hem, med rosenbusken i trädgården och en stor ytterdörr i teak som välkomnade alla gäster. Det hade varit deras hem i över femtio år, men nu var det borta. Tavlorna, mattorna och möblerna var bara kvarlevor från vad som en gång varit. Ofta kände hon sig likadan.

Margit tittade på klockan igen. 00:35. Vad natten är lång.