tilmova

Margit vaknade utan att titta. Hon förstod att det fortfarande var natt. Det var tyst. Undrar vad klockan är. Hon slog upp ögonen, vred huvudet åt vänster för att se klockan på nattduksbordet. 00:15. Än var det många timmar tills de skulle komma och plocka upp henne. Det var becksvart i rummet, så när som på klockans lysande röda siffror. Hon brukade undra varför de var tvungna att vara röda. Varningens och hotets färg. Ja, kanske var det just därför. Hon hade för sig att det hade stått ”alarmklocka” i den lilla bruksanvisningen när de köpte den. De. Det var längesedan nu.
             Det hade varit en varm höstdag i september. Bladen höll på att skifta färg och det skymmade både tidigt och fort om kvällarna. Stig hade fått svårare att se, och den gamla väckarklockan bredvid sängen hade inte tillräckligt stora siffror, eller visare, för att han skulle kunna se vad klockan var. Nu skulle de köpa en ny. En digital, med siffror i klaraste rött. Dottern Lena hade tipsat dem, ”det finns billigt inne i stan”. Men Margit och Stig åkte helst inte till staden. Det var så mycket rörelse, och Stig såg inte längre tillräckligt bra för att känna sig riktigt trygg bakom ratten i stadstrafiken. Istället åkte de in till den lokala elektronikhandeln i närmsta samhället och köpte en klocka av Video-Lasse. Ett känt ansikte och bra service får gå före pris sa Stig inne i butiken. Margit höll med, och Video-Lasse pratade på som vanligt.
             Efteråt tog de en fika på Bettys: varsin kaffe och kondiskaka. Den nya klockan låg paketerad i en påse under bordet, mellan deras fötter. Betty sa att brittsommaren höll sig i och kanske hade hon varit för snabb med att plocka in möblerna på uteserveringen ändå.

 

Den här hösten var det ingen brittsommar. Så fort september kom började det regna och blåsa. Kallt var det tydligen också. Åtminstone sa de det, personalen. Det var längesedan Margit själv var ute. Här visste hon inga bra promenadstråk, eller någon trivsam bänk, området var okänt för henne trots alla dagar, veckor, månader, år som gått sedan hon kom hit. Dessutom orkade hon inte gå ändå. Benen var orkeslösa, precis som att de inte förmådde leva längre. Som om de bara väntade på att resten av kroppen också skulle ge upp.
             Tänk om hon bara kunde få gå ut i deras gamla trädgård. Stig skulle stå vid rosenbusken och prata om beskärning, hon skulle svara något om att de kanske skulle rensa landen snart. De hade en fin trädgård. Välskött. Förutom rosenbusken fanns där dahlia, blåklint, prästkrage, ringblommor, kaprifol… Det var en fröjd både för öga och hjärta att gå runt i trädgården en grönskande junidag.
             Margit och Lena hade tagit en tur förbi huset för något år sedan. Alla blommor och buskar var borta. Det enda som de nya ägarna sparat var äppleträdet. Borta var blåklint och prästkrage. Borta var Stigs rosenbuske. Allt. Margit hade blivit alldeles tyst i bilen. Lena pratade om att det var synd att de tagit bort allt, men folk hinner väl inte med trädgårdar på samma sätt nu för tiden. Margit var tyst. Allt är borta Stig. Allt är borta. Till och med rosenbusken. Rosenbusken vars stora röda blommor varsamt hade plockats av Margit och lagts på hans vita kista. Allt är borta.

 

Hon hade fått en sömntablett på kvällen, men det var inte alltid det hjälpte. Hon brukade larma i början. Inte med en gång, men efter några timmar. När hon inte kunde gå upp och försöka göra något annat tills tröttheten infann sig, ville hon gärna ha någon att prata med. Men de stannade aldrig för att prata. De frågade bara självklara frågor som ”Kan du inte sova?” eller ”Har du inte räknat några får?” Sen la de fram två Alvedon och slängde ur sig ett ”Hoppas du får sova nu då, Margit” innan de försvann. Hon hann aldrig säga mer än att hon inte kunde sova. De gånger hon väl samlat mod till sig för att fråga Kan du inte bara sitta här hos mig en liten stund? var de redan borta. Alvedonen låg på nattduksbordet.

 

 Inatt larmade hon inte. Det hade hon inte gjort på länge. Alvedon var dåliga nattkamrater som hon lika väl kunde vara utan.
             Stig hade haft svårt att sova det sista. Ofta vaknade hon av att han låg och suckade. Då brukade de prata, ibland hämtade hon ett glas vatten till honom. När det var lönlöst att försöka prata sig till sömns satte de sig vid det lilla bordet vid fönstret och spelade kort. Till slut blev de trötta bägge två, av alla hjärter och spader.
             En natt när hon vaknade av att han suckade var det annorlunda. Det tog henne en sekund att förstå vad som höll på att hända och hon satte sig upp i sängen. Stig sträckte ut sin hand mot hennes sida och hon fattade den lugnt med en gång. Han gav henne en enda blick, en blick som rymde allt, och sedan slöt han ögonen. Margit satt stilla bredvid och hans hand hade kallnat när hon väl sa något. Nu får du äntligen sova i ro, min lille Stig.

 

Det var elva år sedan. De senaste tre av dem hade hon tillbringat inom dessa vita väggar. Det var hennes tavlor på väggarna, hennes mattor på golven, hennes möbler. Och så klockan. Men det var inte hennes hem. Hennes hem hade varit deras hem, med rosenbusken i trädgården och en stor ytterdörr i teak som välkomnade alla gäster. Det hade varit deras hem i över femtio år, men nu var det borta. Tavlorna, mattorna och möblerna var bara kvarlevor från vad som en gång varit. Ofta kände hon sig likadan.

 

Margit tittade på klockan igen. 00:35. Vad natten är lång.