tilmova

Han heter Hans och kommer aldrig gifta sig

Publicerad 2013-10-28 18:40:00 i Alster,

Han heter Hans och kommer aldrig gifta sig.
             Det kan tyckas vara en dramatisk sak att haspla ur sig, men det är bara så. Det är inte så att det är något fel på honom, åtminstone inte för en utomstående. Det är inte heller så att han är ful eller motbjudande på något sätt. Faktum är att han ser ganska alldaglig ut, ja på gränsen till stilig, med sitt stålgrå, kortklippta hår, sin raka näsa, sin långa kropp och de strikta glasögonen med mörkgröna bågar.
             Han bor ensam i en lägenhet på fjärde våning och tar alltid trapporna, även när han bär på tunga matkassar. Lägenheten är propert inredd med gamla, ärvda möbler i sirliga former, blandat med moderna inslag som tavlor och skulpturer. En ganska vågad inredning egentligen, men på precis rätt nivå för att bli recenserad som ”wow, snyggt!”. (Det vill säga, om han nu någonsin skulle bjuda in någon). På hallbyrån står alltid en bukett med snittblommor i vita eller skära nyanser.
             Hans kläder hänger i galgar, till och med kalsonger och strumpor, och de är sorterade efter i första hand klädestyp och i andra hand färg. Från vänster: kavajer, skjortor, kortärmade skjortor, koftor, slipovers, byxor, kalsonger, strumpor. Från mörkt till ljust. T-shirts äger han inga.

Han tar alltid trapporna eftersom hissen är en opålitlig uppfinning för lata människor, som när som helst kan stanna och inte fungera på timtal. Han har alltid vita eller skära blommor på hallbyrån eftersom det matchar färgerna i tavlan som hänger ovanför.
             Han är ett vandrande regelverk som har en bestämd åsikt om det mesta, även om han sällan uttrycker det. Hans liv är uppdelat i listor, rutor och regler. Han har en strikt budget han följer till punkt och pricka och växlar inhandlingen på Ica mellan två inköpslistor.
             Det ena rummet i trean han bor i är ett bibliotek. Väggarna består av bokhyllor och i ena hörnet av rummet står en brun skinnfåtölj med en beige golvlampa intill. Där sitter han och läser varje kväll mellan 20:00 och 22:15, tills det är dags att påbörja kvällsrutinen innan han lägger sig kl. 22:30. Han sover i en blårutig pyjamas (trots sin ålder) och enda gången han är helt naken är när han duschar. Det var 16 år sedan han senast hade samlag, men det är inget han tänker på.

Han gör sig aldrig ovän med någon, är artig och väluppfostrad. Han hänger med i samhällsdebatterna, men gör aldrig egna inlägg utan har ett register av diplomatiska fraser han kan slänga sig med om ämnena kommer på tal. Han hade en katt en gång som han förvisso inte tyckte illa om, men som han ändå lämnade tillbaka då det blev så hemskt mycket katthår överallt.
             Han har inte ont av människor i allmänhet, men håller dem helst på avstånd för att undvika eventuella konflikter. Han äter inga mjölkprodukter eftersom han tycker att kon är ett svårtolkat och obehagligt djur. Han använder alltid cykelhjälm eftersom tanken på en spräckt skalle ger honom rysningar, och dessutom skulle han vilja donera sin hjärna till forskning när han dör.
             Han blir aldrig kåt längre eftersom det är skamligt och äckligt, men om han någon enstaka gång ändå skulle bli upphetsad börjar han tänka på sin mamma i avtändningssyfte, vilket följaktligen får honom att äcklas och skämmas ännu mer. Detta gör att han känner att han bör ringa henne för att på något vis be om någon slags telepatisk ursäkt, men inser snart att hon är död sedan 12 år tillbaka och blir för en kort sekund lättad. Detta i sin tur får honom skämmas ännu mer. En ond spiral, minst sagt.
             Det är inte så att det är något fel på honom, åtminstone inte för en utomstående. Så är det. Men en tänkbar äkta maka skulle väl knappast passera som ”utomstående”?
             Han heter Hans och kommer aldrig gifta sig.

Innan dörren stängs

Publicerad 2013-10-18 23:16:00 i Alster,

Det är inte förrän efteråt hon tänker på det. Vad hon gör och mot vem. Eller vilka. Innan dörren stängs efter henne är det som om ingenting annat existerar än hon själv, och Daniel. Hans lägenhet. Hans duntäcke och de vinröda sängkläderna. Hans badrum med den stora duschen. Hans soffa, hans ljusstakar, hans vinglas. Hans lägenhet är en fristad. Där kan hon vara sig själv, eller någon helt annan. Hon vet nog inte riktigt själv.

Hans händer är muskulösa och känns kraftfulla och mjuka på samma gång när de glider över hennes kropp. Hans läppar är smala, men de mjukaste hon känt. De skrattar mycket tillsammans. Pratar om saker hon inte pratar om med någon annan. Det är spännande att kunna börja om på nytt, skriva sitt egna blad. Denna gång kan hon skriva det annorlunda. Välja ut saker att berätta, bli en ny Anna. Han är ändå ingen som kommer få veta allt, hon har lyxen att kunna sortera, prioritera, krydda. Det kommer aldrig bli några tysta frukostar eller trötta middagar för dem. När spänningen försvinner är det dags att avsluta, det vet hon. Men än så länge finns den där, och den är stark. Kanske inte lika stark som precis i början, men fortfarande väl påtaglig. Han överraskar henne. Det är nog däri det ligger. Överraskningen.

Hon skyler sig inte för Daniel. Utan att reflektera över det går hon naken från sovrummet till badrummet, och det bekommer henne inte. Inte som hemma där morgonrocken hänger på en krok bredvid sängen, alltid nära till hands. Hon sover i nattlinne hemma. Hon har tappat räkningen på hur många hon har, det är den vanligaste mors dag-presenten.  Förra vintern fick hon ett av Peder på Alla hjärtans dag. Det var blått med ett stort vitt moln på bröstet. Hon hade i sin tur tänkt ge honom en hotellvistelse helgen därpå. ”På tu man hand” hette paketet; frukost, middag och tillgång till spaavdelningen ingick, och var på tok för dyrt egentligen.
             Peder brukade vara romantisk. Även efter att barnen kom. Ett år fick hon en liten bok av honom där han skrivit hundra anledningar till varför han älskade henne. En annan gång gav han henne en helkväll med hemlagad middag, bad och fotmassage; barnen hade han skickat iväg på övernattning hos kompisarna. Det där var borta nu. I lådan låg det blåa nattlinnet som en död fisk. Ungefär som deras äktenskap. Hon tittade in i hans ögon för att på något sätt försöka se om han förstod vad hon förstod, men hon såg ingenting. Hon kunde inte läsa honom längre.
             Hon hittade en chokladask långt in i skafferiet som hon gav honom lite senare på kvällen. Hotellvistelsen hade hon precis avbokat.

Daniel är lika gammal som hon, men uppvuxen på andra sidan av landet. Flyttade hit till stan för två år sedan. En exfru, men inga barn. De har träffats i fyra månader och hon ska dit ikväll. Peder är med barnen hos farmor och farfar tills imorgon. Det är inget ovanligt, ända sedan barnen kom har de försökt få egentid med dem och tänkt att man inte behöver göra allt tillsammans. Det har fungerat bra, och ikväll är Anna extra tacksam över den dealen. Hon har på sig nya underkläder, svarta jeans och en marinblå satinblus med lätt urringning. De mörka lockarna låter hon vara som de är.

När hon kommer dit välkomnar han henne med ett glas vitt. De sätter sig i soffan och pratar, äter hemkörd indisk mat. Han visar henne en ny tavla han har köpt, undrar var han ska hänga den och Anna har ingenting annat i tankarna. Hon är här och nu. Tänker på vinet hon dricker, soffan hon sitter i, händerna hon känner som sedan blir kyssar som sedan blir mycket mer än så.

Efteråt, när hon går till badrummet, säger han något om hennes rumpa som får henne att skratta. Hon tar en snabbdusch medan han ligger kvar i sängen. På ren rutin öppnar hon badrumsskåpet efter duschen. Hon tänker inte på det och har aldrig gjort det hos honom innan. Det första hon ser är en grå parfymförpackning. Hon känner så väl igen den, behöver inte ens lukta på parfymen för att veta vad den doftar, den doften har hon känt i tolv år. Hon stänger långsamt skåpet, sveper in sig i en handduk och går in och sätter sig på sängkanten. Det är dags att bestämma sig nu.
             ”Jag har inte dåligt samvete.” Hon tittar rakt in i väggen framför sig när hon säger det. ”Jag har inte dåligt samvete för något av det här. Och jag fattar inte varför.”

Hon går hem tidigt på natten. Kanske har Peder redan fattat vart deras äktenskap är på väg. Kanske kände han det innan henne, innan nattlinnet. Kanske tappade de det båda för längesedan. Gick vilse, någonstans där på vägen av hundra anledningar att älska.

 

 

[Ingen titel. Skrivmusik: Sigur Rós - Hoppípolla]

Publicerad 2013-10-01 18:23:00 i Alster,

Han svävade. Lugnt och ljudlöst. Där nere såg han vägarna, åkrarna, bilarna, träden, hundarna och människorna. Hans kropp var tyngdlös. Solen smekte honom i nackhåren. Han tog ett simtag. Kom inte snabbare fram för det, men det kändes rätt. Följde en galopperande häst med blicken. Han vände sig om, blundade. La händerna bakom nacken, höftbrett mellan fötterna. Han log ständigt. Kom att tänka på honom: den blonda kalufsen, de fräkniga kinderna och de stora händerna. Hjärtat slog snabbare, dunkade, rusade, dundrade. Han vände sig om på mage igen, såg ner mot marken. Hur långt är det hem till honom härifrån? Måste dit, måste få känna, smeka, klappa, skratta, le, kramas, kyssas.

Han satte kurs mot hans stuga, och snart såg han de ljusa lockarna långt där nere. Landade i en omfamning. De badade i solljus.

Om

Min profilbild

Matilda

Att skriva har alltid varit mitt sätt att handskas med både verklighet och fantasi. Här publicerar jag några av mina texter. Välkommen.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela