tilmova

Det är inte förrän efteråt hon tänker på det. Vad hon gör och mot vem. Eller vilka. Innan dörren stängs efter henne är det som om ingenting annat existerar än hon själv, och Daniel. Hans lägenhet. Hans duntäcke och de vinröda sängkläderna. Hans badrum med den stora duschen. Hans soffa, hans ljusstakar, hans vinglas. Hans lägenhet är en fristad. Där kan hon vara sig själv, eller någon helt annan. Hon vet nog inte riktigt själv.

Hans händer är muskulösa och känns kraftfulla och mjuka på samma gång när de glider över hennes kropp. Hans läppar är smala, men de mjukaste hon känt. De skrattar mycket tillsammans. Pratar om saker hon inte pratar om med någon annan. Det är spännande att kunna börja om på nytt, skriva sitt egna blad. Denna gång kan hon skriva det annorlunda. Välja ut saker att berätta, bli en ny Anna. Han är ändå ingen som kommer få veta allt, hon har lyxen att kunna sortera, prioritera, krydda. Det kommer aldrig bli några tysta frukostar eller trötta middagar för dem. När spänningen försvinner är det dags att avsluta, det vet hon. Men än så länge finns den där, och den är stark. Kanske inte lika stark som precis i början, men fortfarande väl påtaglig. Han överraskar henne. Det är nog däri det ligger. Överraskningen.

Hon skyler sig inte för Daniel. Utan att reflektera över det går hon naken från sovrummet till badrummet, och det bekommer henne inte. Inte som hemma där morgonrocken hänger på en krok bredvid sängen, alltid nära till hands. Hon sover i nattlinne hemma. Hon har tappat räkningen på hur många hon har, det är den vanligaste mors dag-presenten.  Förra vintern fick hon ett av Peder på Alla hjärtans dag. Det var blått med ett stort vitt moln på bröstet. Hon hade i sin tur tänkt ge honom en hotellvistelse helgen därpå. ”På tu man hand” hette paketet; frukost, middag och tillgång till spaavdelningen ingick, och var på tok för dyrt egentligen.
             Peder brukade vara romantisk. Även efter att barnen kom. Ett år fick hon en liten bok av honom där han skrivit hundra anledningar till varför han älskade henne. En annan gång gav han henne en helkväll med hemlagad middag, bad och fotmassage; barnen hade han skickat iväg på övernattning hos kompisarna. Det där var borta nu. I lådan låg det blåa nattlinnet som en död fisk. Ungefär som deras äktenskap. Hon tittade in i hans ögon för att på något sätt försöka se om han förstod vad hon förstod, men hon såg ingenting. Hon kunde inte läsa honom längre.
             Hon hittade en chokladask långt in i skafferiet som hon gav honom lite senare på kvällen. Hotellvistelsen hade hon precis avbokat.

Daniel är lika gammal som hon, men uppvuxen på andra sidan av landet. Flyttade hit till stan för två år sedan. En exfru, men inga barn. De har träffats i fyra månader och hon ska dit ikväll. Peder är med barnen hos farmor och farfar tills imorgon. Det är inget ovanligt, ända sedan barnen kom har de försökt få egentid med dem och tänkt att man inte behöver göra allt tillsammans. Det har fungerat bra, och ikväll är Anna extra tacksam över den dealen. Hon har på sig nya underkläder, svarta jeans och en marinblå satinblus med lätt urringning. De mörka lockarna låter hon vara som de är.

När hon kommer dit välkomnar han henne med ett glas vitt. De sätter sig i soffan och pratar, äter hemkörd indisk mat. Han visar henne en ny tavla han har köpt, undrar var han ska hänga den och Anna har ingenting annat i tankarna. Hon är här och nu. Tänker på vinet hon dricker, soffan hon sitter i, händerna hon känner som sedan blir kyssar som sedan blir mycket mer än så.

Efteråt, när hon går till badrummet, säger han något om hennes rumpa som får henne att skratta. Hon tar en snabbdusch medan han ligger kvar i sängen. På ren rutin öppnar hon badrumsskåpet efter duschen. Hon tänker inte på det och har aldrig gjort det hos honom innan. Det första hon ser är en grå parfymförpackning. Hon känner så väl igen den, behöver inte ens lukta på parfymen för att veta vad den doftar, den doften har hon känt i tolv år. Hon stänger långsamt skåpet, sveper in sig i en handduk och går in och sätter sig på sängkanten. Det är dags att bestämma sig nu.
             ”Jag har inte dåligt samvete.” Hon tittar rakt in i väggen framför sig när hon säger det. ”Jag har inte dåligt samvete för något av det här. Och jag fattar inte varför.”

Hon går hem tidigt på natten. Kanske har Peder redan fattat vart deras äktenskap är på väg. Kanske kände han det innan henne, innan nattlinnet. Kanske tappade de det båda för längesedan. Gick vilse, någonstans där på vägen av hundra anledningar att älska.