tilmova

”Pappa…” Hon drog ut på det sista a:et, och den lilla rynkan mellan ögonen visade att hon var fundersam.
             ”Ja?”
             ”Hur långt är det till himlen?”
             Han drog in luft i lungorna och tittade upp från sin bok, ut genom vardagsrumsfönstret. Det var mörkt, men gatuljusen förstörde möjligheterna till att se några stjärnor på himlen.
             ”Tja… Himlen är ju väldigt stor, och väldigt… lång. Det beror nog på vart i himlen man ska.”
             De satt i soffan båda två med varsin bok. Han halvsittandes i hörnet av soffan med en deckare, hon i skräddarställning med Pocahontas. Som vanligt.
             ”Om man ska till mamma?”
             Han vände blicken mot henne, och till de där stora bruna ögonen. Hon hade fått hans ögon. Något han brukade vara stolt över, men sedan Sandra gick bort hade han mest varit sorgsen över att Saga inte fått hennes ögon. Nu satt de där, hans egna mörka ögon, och såg tillbaka på honom med undrande blick. Hon var inte sorgsen, mer undrande. På ett barns oskuldsfulla vis. Hon lutade huvudet lite på sned och väntade tåligt på hans svar.
             ”Ja du. Jag vet faktiskt inte.”
             ”Inte ens på ett unnefär?”
             Han smålog. ”Nej. Inte ens på ett unnefär.”
             ”Jag vill hälsa på henne. Jag tror hon saknar mig. För när hon var borta en gång du vet, när hon bodde på ett hotell för de var nånstans med hennes jobb, då sa hon i telefon att hon längtade efter mig. Och då hade hon bara varit borta en dag eller kanske två tror jag.”
             ”Mmm.” Han svalde hårt. ”Men det går ju inte hälsa på henne, vet du.”
             ”Nä, jag vet… Men det är synd. För jag saknar henne också.”
             ”Jag vet. Det gör jag med.”
             Hon tittade på honom en liten stund, sedan vände hon åter blicken mot boken. Hans blick var fastnaglad vid henne, och han blinkade om och om igen för att försöka mota bort tårarna.
             ”Men du, pappa. Mormor sa att jag kan träffa henne när jag drömmer. Att det är nästan samma som att man träffar nån på riktigt, fast man inte bestämmer själv vad man säger och vad som händer. Fast man träffas ändå. Och det var det viktigaste, sa mormor.”
             ”Ja, det var ju bra tänkt. Så är det ju faktiskt.”
             Orden stockades i halsen på honom vid sådana här tillfällen. När han egentligen behövde prata som mest, vara där för henne som mest, då blev han tyst. För vad skulle han säga? Han saknade sin fru lika mycket som Saga saknade sin mamma, och ingenting skulle ändra på det. Vad säger man för att trösta ett litet barn som saknar sin mamma?
             ”Ibland blir jag lessen när jag tänker på mamma.”
             ”Ja, det är klart. Det blir jag också. Men man måste komma ihåg att försöka vara glad också. Att tänka på det som var bra och försöka komma ihåg roliga saker man gjorde.”
             ”Ja. Som när vi bakade och hon tog mjöl på händerna och tog i mitt ansikte så jag blev helt vit. Och så gjorde jag på henne tillbaka.” Med stor inlevelse viftade hon med händerna för att visa hur det hade gått till. 
             ”Ja, precis så. Se, nu skrattar du ju till och med!”
             ”Ja, för det var så roligt.”
             Han harklade sig. ”Jag brukar tänka att mamma är med oss ändå, fast vi inte kan se henne. Hon kanske sitter här jämte oss i soffan och läser en egen bok, just precis nu.”
             ”Kan hon göra det?” Hon lät förvånad.
             ”Kanske.”
             ”Kan hon höra oss då också?”
             ”Ja, det tror jag att hon kan.”
             Hennes små fingrar strök över de blanka boksidorna, och hon tittade bort mot den tomma soffänden.
             ”Mamma, jag längtar efter dig.” Hon höll blicken kvar, som om hon väntade på vad som skulle hända. ”Och just det, vi fick köttbullar i skolan och jag åt fyra stycken!” Hon tittade glatt på honom innan hon fortsatte bläddra i sin bok.