tilmova

Dag 7
En vecka sen jag blev dumpad. Känner mig fortfarande helt mosad. Som äpplen man kör över med gräsklipparn och som slafsar ut sig över hela gräsmattan. Nu är jag utkletad över väggarna, hänger ner från gardinstängerna och rinner från köksskåpen.

Alternativt är bara en våt fläck på golvet.

Dag 8
Har börjat ta vägen förbi flygplatsen när jag åker hem från jobbet, bara för att titta på alla par som tar farväl av varandra. Överraskande trevlig känsla som sprider sig i kroppen. Nackdel: mina bensinkostnader kommer öka markant.

Dag 11
Skulle steka pannkakor idag, misslyckades totalt och nu luktar det bränt i hela lägenheten trots vädrat i 1½ timme (svinkallt nu också) Kan alltså inte ens steka pannkakor längre som en normal människa. Va fan?

Dag 13
Andra lördagen som singel. Jag vet att om han hade varit kvar här hade vi troligen tillbringat kvällen i soffan framför två filmer och för mycket lösgodis (från min sida då, han är ju en jävla hurtbulle. Aset!). Ändå känns i alla fall min kväll helt misslyckad, trots att jag gjort EXAKT samma sak som jag hade gjort med honom.
Ps. Plus två filmer till och en påse chips. En stor. Men vadå… När fan får man frossa då om inte som nydumpad?!

Dag 14
Söndag och allt känns mörkt. Har bara gått upp för att 1) kissa 2) hämta datorn 3) hämta resten av godiset. Har haft på mig pyjamas hela dagen. Den jag fick av aset förra julen. Senaste timmen har jag bara legat och tittat upp i taket, bokstavligen talat. Känner mig tom.

Dag 16
Två veckor nu, typ. Åker fortfarande till flygplatsen. Berättade för Cilla om det. Hon asgarvade och sa att det är nåt underbart fel på mig. Jag fattar inte. Visst, jag förstår pyttelite att det kanske är lite underligt att åka till flygplatsen för att må bättre eftersom kära människor är ledsna. Men det ligger också en oerhörd logik i det hela som är för bra för att ignorera.

OBS åker inte varje dag.

Dag 17
Har gråtit i fyra timmar, ända sen jag kom hem från jobbet. Jag ser ut som Marty Feldman nu fast med röda ögon. På nåt sätt känns det som att jag bara väntar på att aset ska komma hem igen. Som att han är ute och reser och snart är tillbaka. Fast det är han inte. Han kommer inte komma tillbaka. Jag vet ju det, fast som människa är man ju tyvärr inte smartare än att ”hoppet är det sista som lämnar en”. Han är säkert ute och reser. I nån annans fitta. Även om han inte säger det. Det måste ju va nåt! Man slutar väl inte bara vara kär i nån utan anledning???

Dag 17 igen, senare
Fick en insikt ikväll: antar att man kan bara sluta vara kär i nån, ifall man inte är tillräckligt kär från början. Den insikten var inte go. Jag känner mig värdelösare än nånsin. Att jag inte fattat det förrän nu?! Man kan sluta bara vara kär i nån, om man inte är tillräckligt kär från början. Varför kunde han inte vara tillräckligt kär i mig? Varför kunde han inte bara vara tillräckligt kär i MIG!!!!!!

Dag 19
Måste gaska upp mig nu. Ingen gillar en lipsill.

Dag 20
Bakfull som ett jävla as. Cilla kom hit igår kväll, vi söp oss asfulla (hon gjorde det för min skull, fint). När jag vaknade imorse låg pyjamasen jag fick av aset i julklapp på gatan nedanför min balkong. Kommer inte riktigt ihåg hur, eller att, den hamnat där, men har mina aningar. Hoppas nån hund skiter på den…

Dag 21
Har fortfarande vart bakfull typ halva dan idag. Gör inget. Har kollat Kill Bill 1&2. Bra. Gillar blod och hämnd.

Dag 23
Inte varit på flygplatsen på en vecka. Applåder. Tänker inte åka dit mer. Vad är meningen när man fattar att alla par ändå kommer ses igen om en vecka efter att den ena varit på Alanya och supit skallen av sig och stukat foten när den ramlat ner från en bar.
I och för sig antagligen bara singelnyblivna19åringar som åker på såna resor, men ändå. Alternativt omogna och otrogna as till pojkvänner. (obs eller flickvänner)

Dag 31
Singel i en månad nu.
Har lyckats med följande:
* gråtit som max åtta timmar i sträck (obs första dagen). (Var tvungen att sjukanmäla mig från jobbet dan efter, såg ju fan helt sjuk ut)

* festat utan aset (supa sig full hemma med sin bästa vän räknas!)

* slängt pyjamasen jag fick av aset i julklapp

* sovit, vaknat, ätit, jobbat (Fattar inte folk som blir dumpade som säger att de varken kan sova eller äta längre. Fattar inte! Grundläggande mänskliga behov försvinner väl inte bara för att pojkvännen gör det…)

* inte ringt, sms:at, tagit kontakt med aset en enda gång. EN ENDA GÅNG! Envis som en åsna och stolt som en jävla fotbollsmorsa, två egenskaper som äntligen visat sig på ett riktigt bra sätt

Har misslyckats med följande:

* varit klok (har börjat förstå det konstiga i flygplansturerna…)

* steka pannkakor då (som skrivet)

* inte tänka på aset i två minuter i sträck (för sova räknas inte antar jag...)

Alltså, fyra lyckats mot tre misslyckats. Applåder.

Dag 38
Känner mig mindre dragen till att skriva den här fjompiga dagboken. Bra tecken.

Ps. Har slängt resten av grejerna jag fått av aset. Obs förutom halsbandet i guld, har för mig det var äkta. Pantbank!

Dag 42
Har gaskat upp mig. Fortfarande jobbigt, men jag fixar det. Hakuna matata, det finns tusen fiskar i havet, don’t worry be happy, de ska va gött å leva osv osv. Positiviteten strålar ur mig likt glittret ur han vampyren i Twilight när han hamnar i solsken.
Ps. Skämt. Har aldrig varit positiv. Åtminstone inte likt en glittrande vampyr.

Dag 45
Har satt deadline på att vara en lipsill. Dag 50 får det vara slut.

Dag 51
Deadlinen funkade inte. Fortfarande ledsen. Aset förstörde allt genom att sms:a igår. Frågade om hans klocka var kvar här. Idiot. Det är den inte. (Råkade visst följa med pyjamasen ut från balkongen på min och Cillas fest).

Dag 60
Gjorde nåt oväntat igår: tatuerade in en smiley på foten. Högst smärtsamt. Antar att den får symbolisera min nya tid som glad, tydligen. Känns ändå logiskt. Ska slänga den här skitdagboken också.

Over and out.