tilmova

 

När Sara var liten sa hennes storkusin Mikael att huvudet kunde sprängas om man kvävde en nysning. Hon var livrädd för det. Hon såg framför sig hur hon satt kanske i kyrkbänken, eller i bilen på väg till sommarstugan medan hon och hennes syskon lekte tysta leken, eller om hon gömde sig bakom gardinen för en inbrottstjuv… Situationerna när hon var tvungen att vara tyst var oändliga (åtminstone fantasierna om dem), och tänk om hon då skulle behöva nysa men inte kunde! Hon såg själv hur hennes huvud sprängdes i bitar (det var lätt att föreställa sig, hon hade sett det på film en gång när mamma missat att säga till henne att hon skulle blunda). Små bitar av hennes huvud blandades med lite större och hamnade i ansiktet på prästen, köttslamsor som det fortfarande hängde röda långa hårstrån i fastnade på insidan av bilrutan, kletiga hjärnbitar rann sakta ner för de ljusgula gardinerna i vardagsrummet… Det verkade fruktansvärt, och därför var Sara alltid väldigt noga med att nysa när nysningen väl kom. Kände hon en nysning som inte riktigt ville komma letade hon snabbt reda på en lampa att stirra in i för att tvinga fram den. Hennes pappa hade en förmåga att nästan skrika när han nös – WHAAAAAAATJOO – och Sara tog efter. Det verkade klokast att göra det ordentligt för att inte ta några risker.

När Sara sedan växte upp skrattade hon åt både teorin om det sprängda huvudet, och åt sig själv som ett litet rädd, och fantasifullt, barn. Faktum var att hennes huvud-nys-anekdot hade blivit ett internt skämt inom familjen, och dessutom en återkommande berättelse när tillfälle gavs, som alltid lockade till skratt för åhörarna.

Vad Sara inte visste när hon fantiserade om hjärnsubstans på gardiner, eller när hon än en gång berättade sin anekdot för några vänner, var att om man kväver en nysning kan det bli en spricka i halspulsådern som i sin tur leder till en blodpropp i hjärnan. Inga bitar av en liten flickas huvud i prästens ansikte visserligen, men väl en katastrof.

Hon var 29 år och skulle fylla 30 om två dagar, vilket också var dagen för Den Stora Festen. Hon hade planerat i veckor: gäster, mat, dricka, musik, dans, en rolig tipspromenad fylld med ordlekar (hon älskade ord!) för att utse den av alla hennes vänner och bekanta som kände henne bäst… Hon var på väg hem från mataffären när telefonen ringde. Displayen visade att det var gitarristen i bandet som skulle spela på festen. ”Äntligen!”, tänkte Sara. Sångaren hade blivit sjuk några dagar innan och spelningen var i fara, (det var visst något med halsmandlarna), men gitarristen hade lovat att höra av sig så snart som möjligt för att ge en rapport om läget. Trots flera nervösa sms från Saras sida hade hon inte hört något på två dagar, men så nu äntligen ringde alltså gitarristen. Om nu gitarristen hade slått numret två sekunder senare, eller svarat på sms:en istället för att ringa, eller om Sara hade haft telefonen på ljudlös och inte hört någonting så hade hennes liv sett annorlunda ut efter det samtalet. Eller snarare, det hade inte varit annorlunda alls. Men gitarristen ringde inte två sekunder senare, hon skickade inget sms och Sara hade inte telefonen på ljudlös. Och då hände det sig som så att i precis samma sekund som hon skulle säga ”Ja, det är Sara” dök en akut nysningskänsla upp från ingenstans och av rena farten kvävde Sara den och sa… ingenting. Telefonen föll ur hennes hand, och hon själv ner på gatan, omgiven av purjolök, mjölk, ris och spenat. Hon förstod ingenting. Hade hon tappat balansen? Hade hon snubblat över någonting? En tonårstjej kom fram till henne.
             ”Hur gick det?”
             Sara öppnade munnen för att svara, men – ingenting. Vad händer? Hon visste ju precis vad hon skulle säga, men fick inte fram ett ord.

***

På sjukhuset konstaterade man först att hon drabbats av en hjärnblödning, och senare att den hade förstört språkcentrat. Hon förstod allt vad läkarna sa, men hon kunde inte svara. Det enda ordet hon kunde säga var ”hus”, men ibland glömde hon vad det betydde. Hon fick inte ur sig någonting, kunde inte bilda några sammanhängande ord, än mindre längre meningar, ens i huvudet.

Hennes syster och bror hälsade på, och hade med sig tipspromenadsfrågorna som skulle varit med på festen. De var tvungna att förklara för henne vad det var för något. Sara tittade på dem, kom ihåg hur hon nöjt skrattat för sig själv när hon skrivit dem, men nu fick hon inte ut någonting alls av det. Nu såg hon bara vita papper med några tecken på som hon varken kunde läsa eller förstå. Borta var bokstäverna, orden, ordlekarna.

Det tog ett tag innan man kom fram till vad som orsakat hjärnblödningen. Inte förrän Sara hade haft otaliga tillfällen med afasiträningar kunde hon berätta vad som hade hänt sekunderna innan hjärnblödningen. Och inte förrän ännu några veckor senare kom hon ihåg att ta med den lilla detaljen att hon var på väg att nysa när hon hade svarat i telefon. Och så, en blåsig eftermiddag när björkarna nästan stod vågräta utanför sjukhusfönstret, satt hennes syster och bror jämte henne när läkaren kom in i rummet. När läkaren så talade om för dem att hjärnblödningen var orsakad av en kvävd nysning som spräckt halspulsådern som i sin tur orsakat hjärnblödningen började Sara… skratta. Hon tittade på sina syskon som med gapande munnar och chockade ögon också började skratta. Sara skrattade mer än vad hon gjort på flera månader, sedan långt innan olyckan. Hon skrattade så att tårarna rann, och hennes syskon förlöstes även dem i skrattsalva efter skrattsalva. Läkaren såg oförstående på med flackande blick och rynkade ögonbryn. De orden som sedan kom ur Saras mun mellan skrattsalvorna var osammanhängande, inget konstigt för en afasipatient visste läkaren.
             ”Nysa. Prästen huvud. Hjärna gardin”.
             ”Jag vet, jag vet!” kved storasystern dubbelvikt, och storebrodern försökte torka sig i ögonvrån medan axlarna åkte upp och ner.
             Läkaren ruskade konfunderat på huvudet och gick ut med ett mumlande ”Jag ska lämna er i fred”.