tilmova

I det öppna skrivbordslandskapet har hon sin plats bakom honom. Han brukar växla mellan att stå upp och sitta ner när han jobbar. När han sitter ner, och när han koncentrerar sig, brukar han med sin vänstra hand (den högra är upptagen av att navigera datormusen) pilla i det centimeterlånga skägget, ibland kliar han sig disträ i bakhuvudet. Hans hår är mörkbrunt, nästan svart. Han har en förmåga att alltid bränna sig på kaffet, eftersom han inte kommer på förrän då att hon brukar säga ”Sju minuter får man vänta på att det här kaffet ska bli drickbart.” Varje gång han bränner sig vänder han sig om och tittar på henne, skrattar åt sig själv: ”Hur många minuter nu igen?”, frågar han och torkar sig över munnen med baksidan av handen.  ”Sju”, svarar hon. ”Alltid sju”, och ler med en blandning av mjukhet och skadeglädje, alltid med ögonen fäst på datorskärmen för att bara kort snegla upp på honom precis när hon börjar svara.

Måndag till torsdag klär han sig i mörka kostymbyxor, en vit eller ljusblå skjorta och ibland kavaj, om han har möte. På fredagar kommer han i jeans, t-shirt eller tröja. Han försöker införa casual Friday på firman, men chefen ”är inte intresserad, ta på dig vad du vill. Eller ja… Inte vad du vill. Äh, du vet vad vi har för klädkod!” Hon brukade alltid klä sig i kostymbyxor eller kjol ihop med skjorta eller blus alla arbetsveckans dagar. För några månader sedan hakade hon på honom, för att han behövde ”moraliskt stöd”. På fredagar klär hon sig numera i jeans (ofta sina ljusa favoritjeans med hög midja, de är så bra för då väller inte degmagen ut över byxkanten) och långa stickade tröjor. En fredag kom hon i sitt urtvättade gamla Slayer-linne, men att döma av chefens blick var det att gå lite över gränsen.  Hon fick dock stöttande blickar från Honom, som nästa vecka demonstrativt kom i en Beatles-tshirt (”Kanske inte lika hårt som ditt, men ändå. Moraliskt stöd, du vet”, sa han och ryckte på axlarna).

När han står upp vid sitt skrivbord stödjer han växelvis på det vänstra och det högra benet. Ofta står han med ena foten liksom på högkant, med tårna ner i golvet och hälen vilandes mot det andra benet. Och så byter han. Hon har funnit det svårare att koncentrera sig på jobbet när han står upp, med tanke på att hans perfekt skulpterade bak är exakt i hennes blickfång. (Den gör sig bättre i kostymbyxor än i jeans.) Men svårast att jobba har hon när han pillar sig i skägget, så där som han gör när han koncentrerar sig. Han gör det så lugnt och förstrött, antagligen tänker han inte själv på att han gör det.

En gång på after work blev de båda kvar sist. Han i jeans och t-shirt, hon i höga midjan-jeansen och en alldeles för lång stickad tröja (resten av kollegorna hade såklart pennkjolar, blusar, kostymbyxor och randiga skjortor). De brukar prata på jobbet, men ingen av dem berättar särskilt mycket om Det Egna Livet. Hon vet att hans pappa gillar att kratta löv, för han brukar skämta om att det inte spelar någon roll när på året han ringer sin pappa så är han lik förbannat ute och krattar löv. Hon vet att han gillar Breaking Bad och tycker att scones är överskattat. Såna där saker. Men ingenting om hur det är med Det Egna Livet. Och så kom det, liksom i förbifarten, ”vi ska på middag hos tjejens föräldrar i helgen” och resten hörde hon inte. Hon satt med benen i kors, högerhanden runt vinglaset, tittade på honom och smålog, precis som hon gjort hela samtalet. Men hennes grepp runt vinglaset hårdnade och hon såg sitt hjärta få vingar och lämna kroppen; flyga iväg, så som pengar gör i tecknade filmer.  Men hon fortsatte småle. Sedan pratade de om Breaking Bad och scones. Såna där saker. Inget mer med det.

Hon blir lite fånig av hans ögon. De är jättemörka. Sådär mörka som havet är om natten. Hon är glad att hon har platsen bakom honom, så att hon inte kan se hans ögon hela tiden. Men hon gillar nog hans nacke mest. Hans lena nacke och hur lite av det mörka håret liksom fjunar sig där. Och hans hand, som ibland dyker upp och kliar sig lite i just det där fjunet. Samma långsamma, förströdda rörelser som när han pillar sig i skägget. När hon bara ser honom bakifrån ser hon inte ögonen, hon ser inte munnen. Inga ansiktsuttryck. Allt det där får hon föreställa sig. Ibland undrar hon hur det hade varit om han hade haft platsen bakom henne istället. Kanske hade hon inte brytt sig så mycket om honom då, varken sett ögon eller nacke. Kanske överträffar dikten verkligheten ibland; kanske föreställer hon sig det där ansiktet och de där ögonen som så mycket vackrare och spännande än vad de faktiskt är. Men så vänder han sig om med sina brända läppar ibland och frågar om minuter, och så trillar hon dit ändå. Det spelar ingen roll att hon försöker hålla blicken fäst på datorn, hon trillar alltid dit ändå.

En morgon kommer han in på kontoret och hon märker ingenting först. Inte när han tar kaffe i automaten, inte när de småpratar i lunchrummet. Inte förrän de båda har intagit sina skrivbord och hon ser hur hans vänstra hand pillar sig i nackhåret. Då ser hon ringen. Och hennes hjärta, som hon trodde var bortfluget, knycklas ihop lite som en colaburk i världens starkaste mans nävar. Dagen efter är det fredag och han kommer i Beatles-tshirt och hon i Slayer-linnet. De hade inte bestämt något i förväg, det bara blev så. Hon bryr sig inte om chefens blickar för i Slayer-linnet finns minnen om moraliskt stöd. När han får syn på henne på morgonen pekar han först på hennes linne, sedan på sin t-shirt och ler stort: ”Heey! Samma!” Hon ler tillbaka, sätter sig vid sitt skrivbord samtidigt som han höjer sitt och ställer sig intill. Hon lägger huvudet lite på sned, så där som hon gör när hon koncentrerar sig, och tänker på Casablanca: ”We’ll always have Paris.”

Kanske inte riktigt Paris, men casual Fridays i alla fall. Såna där saker.