Allt det fina som varit
”Har du sett min dotter?”
”Men mamma, jag sitter ju här.” Minna stryker mamma mjukt över handryggen. Den tunna, späda handen där fingrarna liknar torra grenar. Mamma vänder blicken mot henne. En grå blick. En tom blick. Hon sitter tyst.
”Jag är ju här”. Minna värker fram ett leende. Mamma tar försiktigt upp smörgåsen på bordet och tar en tugga.
”Min dotter ska komma idag”, säger hon efter en stund. Minna fortsätter stryka hennes handrygg, och med sin andra hand tar hon sig själv för pannan, masserar tinningarna, kliar sig i ögonen. Snart kanske mamma känner igen henne. Ibland gör hon det. Minna måste bara ha tålamod.
Rummet är litet och opersonligt. Någon har tagit bort mattorna från golvet, så att inte mamma ska ramla. Men hon ramlar inte. Benen är det inget fel på. Väggarna täcks av trötta vitspräckliga tapeter och några av mamma och pappas gamla tavlor från huset. Minna har målat en av dem. Den föreställer ett par i en eka på ett glittrande vatten. Hon gav den till mamma och pappa på en av deras bröllopsdagar för längesedan. I huset hängde den ovanför deras säng. ”Egentligen vill vi inte gömma undan den i sovrummet, men den hänger så bra där. Påminner oss om varandra, på nåt vis. Den är så fin”, hade mamma sagt. Tavlan hänger över sängen här också. När mamma flyttade in ville hon ha den där. Påminnas om fina stunder och allt det fina som varit, antog Minna.
”Min dotter ska komma och hälsa på. Minna. Jag väntar på Minna”, säger mamma och brödsmulor trillar ner på hennes kofta.
”Mamma, jag är ju här. Jag är ju Minna. Känner du inte igen mig?”
”Nej. Nej. Min dotter. Minna. Hon ska komma.”
”Men jag är ju här! Jag är Minna!” Den tomma blicken stirrar på Minna som om hon är dum i huvudet, innan den vänds ut mot fönstret. Minna släpper mammas hand och reser sig upp. Vankar av och an i det kala rummet.
”Kommer du ihåg den här mamma?” Minna pekar på tavlan ovanför sängen.
”Va?” Mamma vänder sig inte om, sitter kvar med ryggen mot Minna.
”Kommer du ihåg den här tavlan?” Minna tar ner tavlan och håller den på bordet framför mamma. ”Minns du?”
”Den är fin” nickar mamma efter en stund.
”Men kommer du ihåg vem som har gjort den?”
Mamma tittar på tavlan och tar en tugga till på smörgåsen. Minna väntar. Hon måste bara ha tålamod. ”Kommer du ihåg vem som har målat den här tavlan, mamma?” Hon får inget svar. Det känns som att hon har all tålamod i världen, men hon får inget svar. Hon väntar på mamma och är lugn, men inne i bröstet bultar hjärtat och snart bultar det sönder.
Minna hänger tillbaka tavlan på sin plats. Tittar på den en stund. På mannen som sitter i aktern, på kvinnan som ror. Den starka, glada kvinnan. Hennes mamma. Det syns inte på tavlan, men Minna har alltid tänkt sig att paret skrattar. De gjorde ofta det, hennes föräldrar. Men det var längesen. Hon minns inte när mamma skrattade senast. Minna stryker med fingrarna över tavlan, över personerna. Den avslappnade mannen i aktern. Hennes pappa. En lugn och sympatisk pappa. Han är död sedan länge och ibland önskar Minna att mamma också hade varit det. Och när hon önskar det hugger det till i magen.
”Ja. Ja. Det blir bra”, säger mamma med blicken ut genom fönstret. ”Min dotter ska komma hit.”
”Men mamma…” Luften går ur henne. ”Det är ju jag, mamma... Jag är din dotter. Jag har varit här jättelänge, men jag måste åka hem nu.”
”Ja. Ja. Det blir bra.” Den tomma blicken ut genom fönstret.
Minna tar på sig skor och jacka.
”Jag älskar dig mamma. Ses en annan dag.” Hon väntar med handen på handtaget, måste bara ha tålamod. Men hon får inget svar. Minna går ut och vägen till bilen är den längsta hon vet.
